En solnedgång utan dig!

Vi ser solen sakta sjunka i ett paradis för vackert för att vara sant och visst är det väl så att man skriver enklare genom sorgen, som om orden forsar ut med tårarna. Eller är det kanske ilskan som trycker på, ända nerifrån magen och man liksom kräks verbala midsommardanser med ösregn någonstanns mitt i och den vita sommarklänningen blir blaskgrå, genomskilning och jag står där ensam kvar med hjärtat i handen och dina ord plasandes under mina bara fötter.

Och vi ser solen sakta sjunka i ett paradis vi båda glömt hur man uppskattar, skrattet fastnar i halsen och min hand fumlar efter din någonstans i den evighet av ensamhet som du lämnade efter dig. Tavlan på väggen hänger ännu snett sedan du tog alla våra nätter och lät dörren förgöra vår sista kyss innan du gav dig av. Och våra minnen ligger tjockt som damm på de hyllor jag inte längre har någon orka att damma.

Vi ser solen sakta sjunka i ett paradis som brukade vara vårt hem, jag vet inte längre om jag har något alls, och lukten av salt kan nästan leta sig med havsbrisen hit. Vart vi än är. kanske var det jag som slog och slog utan att förstå att man kan gå sönder inifrån, utan att det syns. Förlåt! Jag som ville vara skratt och lyckliga dagar, frukost på sängen, hand i hand, kyssar att förlora sig i och ögon som höll dig fast. Men jag blev bara trasiga hjärtan och salt längs kinden och ingen frukost alls.

Och vi ser solen sakta sjunka i ett paradis som inte längre tillhör oss och vi ser den sjunka på olika håll. Och jag önskar mig styrka att ropa dig hit, att hämta dig hem, be dig kyssa mig tillbaka till liv men jag är som en tom papperspåse i vinden och kommer ingenstans, följer dig jag förs. Och jag är ledsen att jag aldrig var den jag uppgav mig att vara den där sena natten i april när du bad mig dela ditt liv, så tusen gånge förlåt,

Men jag har inget liv kvar att ge...