En menning större än oss...

Du har ögon lika glittrande sagolika, förädiskt vilseledande, ljuvligt lockande som stjärnor på en klarblåhimel en solskensdag i maj. Du är alltid borta men ständigt där och du får mig att längta bort livet, kasta bort dagen. Allt för att se solen sjunka bortom horrisonten och känna hur de kyliga nattvindarna mot min nakna hud för dig tillbaka till mig.

Och när jag har dig här kan jag inte längre minnas varför du någonsin gick, om det var jag som bad dig att gå.

Dina andetag är som en drog, beroendeframkallande som midnattsdopp i medelhavsvågor med salt i håret och sand överallt. Utan dig kan jag inte andas och det är som att kvävas i de skälvande ögonblicken när de sista strålarna av dag färgar havsytan i guld och rött och jag sluter melerade ögon och väntar på räddningen som ska ta mig härifrån.

På att värmen från din kropp ska sluta sig runt min och ge liv tillbaka till de läppar där du så självsäkert kysste liv ifrån.

Och vårt möte är som en explosion av allt och ingenting, virvelvindar och snöstormar och vi sitter tysta i en tystnad ännu större än oss och delar alla våra minnen i ett enda glas fyllt till bredden med den sorg vi vet kommer att dra oss med den dagen vi inte längre kommer att vara vi,

den dagen vi kommer att vara bara du, bara jag.

Och din tunga smakar lätt av jordgubbsbrus och jag undrar vem som i slutändan kommer att vara din. vem som får dig när jag har givit bort dig. Och älskade visste du att det finns tre små ord med en större menning än oss. Och vi måste sluta underskatta och ta för givet, sluta anta och glöma bort. Så minns mig en dag när du sitter ensam i din lycka, låt mig bli ett leende eller kanske ett skratt. Minns det som var bra,

för jag ska göra precis samma sak...

En solnedgång utan dig!

Vi ser solen sakta sjunka i ett paradis för vackert för att vara sant och visst är det väl så att man skriver enklare genom sorgen, som om orden forsar ut med tårarna. Eller är det kanske ilskan som trycker på, ända nerifrån magen och man liksom kräks verbala midsommardanser med ösregn någonstanns mitt i och den vita sommarklänningen blir blaskgrå, genomskilning och jag står där ensam kvar med hjärtat i handen och dina ord plasandes under mina bara fötter.

Och vi ser solen sakta sjunka i ett paradis vi båda glömt hur man uppskattar, skrattet fastnar i halsen och min hand fumlar efter din någonstans i den evighet av ensamhet som du lämnade efter dig. Tavlan på väggen hänger ännu snett sedan du tog alla våra nätter och lät dörren förgöra vår sista kyss innan du gav dig av. Och våra minnen ligger tjockt som damm på de hyllor jag inte längre har någon orka att damma.

Vi ser solen sakta sjunka i ett paradis som brukade vara vårt hem, jag vet inte längre om jag har något alls, och lukten av salt kan nästan leta sig med havsbrisen hit. Vart vi än är. kanske var det jag som slog och slog utan att förstå att man kan gå sönder inifrån, utan att det syns. Förlåt! Jag som ville vara skratt och lyckliga dagar, frukost på sängen, hand i hand, kyssar att förlora sig i och ögon som höll dig fast. Men jag blev bara trasiga hjärtan och salt längs kinden och ingen frukost alls.

Och vi ser solen sakta sjunka i ett paradis som inte längre tillhör oss och vi ser den sjunka på olika håll. Och jag önskar mig styrka att ropa dig hit, att hämta dig hem, be dig kyssa mig tillbaka till liv men jag är som en tom papperspåse i vinden och kommer ingenstans, följer dig jag förs. Och jag är ledsen att jag aldrig var den jag uppgav mig att vara den där sena natten i april när du bad mig dela ditt liv, så tusen gånge förlåt,

Men jag har inget liv kvar att ge...

Me voy cariño, me voy!

Dina läppar som silke mot mina och mitt virvelvinds hår som en storm trasslas runt dina fingrar i en natt som aldrig borde få ta slut. Vi skriker oss hesa av löften och viskar om en kärlek som aldrig borde fått börjat. Och du vet att jag aldrig menade att såra dig och värmen från din nakna kropp bara milimeter från min talar om förlåtelse och vi flätar våra armar runt varandra och jag önskar att vi alltid kunde ligga så.



Men ditt öde går en annan väg och himlen delar sig precis som våra vägar gör och snart finns du inte längre här.



Så håll min hand för snart måste den vinka adjö och tysta mina protester med en kyss för snart kysser dina läppar vårt farväl. Och dina ögon tåras när våran sommar liksom översvämmar dem med alla minnen du nu måste gråta ut då de är för tunga att bära ensam. Men glöm mig aldrig för jag finna alltid kvar. Andas, älskar, skrattar och drömmer. Bara din, solo tuyo!

Och snart min älskade är vi tillsammans igen!